Bike Life rekommenderar

Cykling i solnedgång

En avfällings bekännelse

Jag ska erkänna. Jag har knappt rört cykeln på två år. Och jag kan skylla på en massa saker. Hus, barn, arbete. Men saken är att jag har vänstrat. Det finns en passionerad golfbag i mitt garage också. Det är ren idioti för en cyklist. Men det är sanningen.

Det finns en cykelmaffia. Precis som det finns en bilmaffia. Och en crossfitmaffia. Och en veganmaffia. För maffian är det fullständigt uteslutet att göra något annat än det maffian är till för. Att cykla, att hävda bilisters rättigheter, att träna crossfit, eller att ha konstiga kläder och äta köttsubstitut.

I fallet med cykelmaffian är det uteslutet att färdas på annat sätt än att cykla. Jag bröt den regeln tidigt. Jag kör bil. Nästan varje dag till och med. Men jag älskar också cyklingen. Framför allt under soliga, vindstilla och inte för varma dagar. Lärdom jag drog snabbt. Jag bor i fel land. Första sommaren utan cyklande var det visserligen sol och behagliga temperaturer. Men det blåste. År två var det sol och  vindstilla en hel sommar. Men det var för varmt. I år har det både regnat och blåst. I min egen logik finns det inga anledningar att sätta mig på en cykel. Sakteliga börjar det gå upp för mig, jag har blivit en lat tjockis.

Jag säger inte att min kropp någonsin har varit en berggets. Just nu är den så lite get jag någonsin har varit. Säg så här, två år senare kämpar jag för att hålla inne magen. Och cykelkläderna sitter tajtare än de någonsin har gjort. Det är nu det inte håller längre. Jag måste ut. Har förberett frun på att jag kommer vara borta ett par timmar ikväll. Och inte nog med det, självförtroendet är så skrämmande lågt att jag sent igår kväll smög ut till garaget och monterade på takräcken och cykelhållare på bilen. Utifall att liksom. Man vet aldrig om jag måste bli hämtad. Jag är ju inte van vid det här längre. Platt fall för självkänslan.

Cykelintresset har befunnit sig på successiv recession. Har knappt ägnat en minut åt vare sig Giro d’Italia eller Tour de France. Garmindatorn låg hopplöst nedpackad i sin kartong utan någon som helst antydan till att vilja vakna. De senast inköpta cykelkläderna blänkte inte längre – de var täckta av ett tunt lager damm. Men jag tog på mig dem.

Och nu är det dags. Ikväll gör jag comeback. Som en nybörjare. En nybörjare som sannolikt inte kommer ha en tanke på att hålla igen för att se till att orka hela sträckan. För även om insikten om det stukade självförtroendet är där, kommer jag se bortom det mot horisonten, ungefär där borta där Stravasegmenten börjar närma sig.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *