Anton Eng om fixiekonvertering, drömmar och planer

Vi hade snackat om en öl på Bongo och skulle höras om saken. Det var i mitten av juli och jag satt redan på uteserveringen i ett sällskap som blev större allt eftersom vänner och vänners vänner trillade in. Han hade sagt att han skulle ut och cykla innan, inte någon bestämd runda eller så, det verkade mest som om han behövde komma ut. Anton ringer, han är snart på väg men det är något mer.

– Vet du vad Baslandia är? frågar Anton. Jag känner igen namnet, det var längesedan jag var där. Det rör sig om gamla bergrum som tidigare huserat både försvarsmakten, skogsrave och eventverksamhet. Du kan googla resten, det finns definitivt någon på Flashback som vet mer än mig.
– Bra, då vet du vart jag är om jag inte dyker upp om en timme, säger Anton. Jag bekräftar och vi lägger på. Baslandia är en plats som gör intryck, den lätt postapokalyptiska miljön gör olika skräckfilmsreferenser lättillgängliga. Nu blev det inte mer dramatiskt än så, Anton dök upp och vi tog den där ölen.

Han hade då nyligen blivit klar med fixiekonverteringen av en gammal Crescent. Nu är det höst och samma cykel ska nu fotograferas tillsammans med sin ägare, Baslandia känns som helt rätt plats.

Med 52×17 tar han sig nu an vägarna, ibland har han barnen i vagn bakom, som om utväxlingen inte är stygg nog. Antons Crescent är ljuvlig kombination av blått, vitt och silver. Han ogillade att jag ville använda bilder i svartvitt och det förstår jag. Ramen är strippad ifrån gamla dekaler och har en härlig lack. De små märkena på framgaffeln tilltalar mig, de bekräftar att cykeln är till för att användas.

Vi sätter oss för en fika efteråt, pratar planer och drömmar. Mycket kretsar kring touring, frihet, stål och äventyr men också skapande. Anton vill skapa något för cyklister, vi tänker febrilt en stund. Att skapa något nytt, något som cyklister verkligen har nytta av, mode eller funktion. Det lossnade inte då, jag tror dock att när det väl gör det så lär det bli vackert.