Warning: file_get_contents(/home/u/u3284671/www/_productFeeds/data/adtraction_bokus_productFeedCategorised_bikelife.json): failed to open stream: No such file or directory in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 4

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 6

Septemberbrevet – Del 1

Jag hade tagit mig ned till Jönköping, träffat Kim och snackat igenom vad vi vill skapa med Bike-Life. Nu var det äntligen dags att cykla. Det ger alltid ett extra energitillskott att som utflyttad komma tillbaka och cykla på hemmaplan. Jag hade tänkte byta om hos min bror, jag ringde och han var kvar på jobbet. Fan. Jag bläddrade igenom registret i huvudet på vilka personer som jag kunde störa för ett blixtsnabbt ombyte utan att verka otrevlig. Stort tack till Emil för det!

Lätt stresssvettig stod jag äntligen med flaskorna fyllda och cykeln redo. Jag styrde mot Norra Klevaliden. Solen sken, luften ljummen, livet var gött och det var härligt att vara tillbaka. Allting var toppen, fram tills att jag började tänka på att jag faktiskt skulle cykla upp för Kleva. Jag mindes hur det hade svartnat för ögonen när jag cyklade upp där senast, hur jag hade svårt att ta in tillräckligt med syre, musklerna som hade förvandlats till värdelösa mjölpåsar och skylten som varnar för 15%. En ångestklump började så sakta att bildas i magen. Det var ju mer än ett år sedan jag hade cyklat där sist och jag har ju bara cyklat där två gånger någonsin. ”Jag kanske inte klarar det?” Ekade i huvudet.

Så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde tänka en sådan tanke, det är inte likt mig. Jag slutför alltid det jag tar mig an i sadeln. Jag var lite lätt livrädd när jag rullade in på Norra Parkgatan där jag ville minnas att Strava-segmentet började. Kleva har ju rykte om sig och används friskt i anekdoter, även utanför stadsgränsen.Vattenflaskor En backe som har så hög aktning att den placerats jämte ett par andra minst lika kända berg på både t-shirts och flaskor.

Ja den är brant, det krävs en del vilja att ta sig upp. Musklerna kändes stela och verkade obrukbara. Väl i backen tycktes det vara minst lika svårt som förra året, kanske lite svårare och då jag ändå var i betydligt sämre form. Rädslan för att jag skulle ge upp satt i hela vägen till IKHP-stugan och det är i princip hela backen. Det kändes verkligen kasst och andningen var helt urballad på slutknäcken. Jag tror förvisso aldrig att jag kommer trivas mitt i Norra Klevaliden, ryktet är inte helt oförtjänt. Man får ju inte heller glömma bort: ”It never gets easier, you just go faster”. Men någon dag ska jag sluta vara rädd, det lovar jag.

Väl uppe tog jag mina bilder och laddade upp på Instagram. Det känns ju lite fånigt att cykla omkring och ta bilder på sig själv, jag kan inte låta bli att skämmas lite. Det dök upp en kille från Cykellistan som jag hjälpte med att fota, vi snackade samtidigt som vi rullade vidare. Han varnade för mycket oljegrus runt Landsjön, inga problem, det kan väl inte vara så farligt tänkte jag. Han svängde höger och jag vänster och efter att ha åtgärdat ett kedjehopp så bar det av i full fart mot Kaxholmen. Det är ett böljande landskap på vätterbranterna, den lilla vägen är smal och kuperad och i stort behov av omsorg. Skog blandas med små gårdar och ängar, det är rofyllt och stilla. Jag slås av häpnad varje gång jag rullar ner och se landskapet spricka upp som en alpdal böljande ängar, lummig skog och Vättern som gnistrande bakgrund. Att sedan rulla ned mot äppelodlingarna och de långa raka raderna av prydligt beskurna äppelträd. En vacker sensommardag som denna börjar det ganska snabbt kännas som om man är på europasemester.

Runt landsjön hade de nu anlagt en fin grusväg. Cyklisten som varnade för oljegrus skojade verkligen inte. Det låg ett tjockt lager grus över hela vägen större delen av vägen runt sjön. Det gjorde mig inte så mycket men framdäcket tycktes lite mjukt strax efter stoppet vid Kaffe & Kackel som var min andra och sista checkpoint för kvällen. Det var som tur var inte värre än ett slangbyte, mitt första i år. Förutom de där två jag sabbade när jag bytte däck, pinsamt att erkänna rent av. Efter att ha pressat ur det sista ur benen på hemvägen och styrt upp morgondagens äventyr så bar det av till ProTour avslutningsbankett, lite sen till festen blev man ju och trots att jag bara deltog en gång i år så är det alltid kul att se alla samlade.

Ja just det, runt Landsjön hejade jag på Alexander en utav killarna i den störtsköna duon Abba Zaba, helt klart värda att lyssna in:

Mer från Septemberbrevet:
Septemberbrevet – En följetong


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/plugins/wp-table-of-paginated-contents/wp-table-of-paginated-contents.php on line 124

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *