Warning: file_get_contents(/home/u/u3284671/www/_productFeeds/data/adtraction_bokus_productFeedCategorised_bikelife.json): failed to open stream: No such file or directory in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 4

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 6
Bondstorspkrysset

Septemberbrevet – Del 2

Det blev ju någon öl under den mycket trevliga gårdagskvällen. Det kändes som det gick 5 sekunder från det att jag slöt ögonen och sedan öppnade dom igen när larmet ringde kl.06. En liten del av mig ville mygla mig ur det hela men ibland får man helt enkelt rakryggat ta konsekvensen av sitt osunda leverne. Jag hade styrt upp ett möte med ProHenke vilket motiverade mig ytterligare. Det har inte blivit många mil på cykel med honom vilket gjort detta tillfälle ännu mer gyllene.

Ett snabbt snack om vägval till första checkpointen och vi var iväg. Oavsett vilket håll jag skulle angripa den ifrån så var det uppför inblandat. Jag valde den vackra vägen igenom skön lövskog på den östra sidan framför den raka och mentalt nedbrytande västra sidan. Gårdagen gjorde sig påmind direkt och det blev en långsam klättring istället för ett våldsamt styrkeprov. Det kändes bra, jag kunde varken hitta kraften eller motivationen att ta i. Ett kort stopp för foto vid krönet, halvkul pose med Prinserydsbacken i bakgrunden och sedan vidare.

Det är en lång härlig väg ner och väl nere hade jag tänkte mig rakaste vägen till nästa checkpoint men Henke föreslog fler höjdmeter. Varför inte tänkte jag, förra backen var ju så rolig. Vi vi tog oss upp på motsatta sida dalen och fortsatte söder ut, Henke svängde av mot jobbet och jag dundrade vidare med siktet inställt på Bondstorp. På Sandserydsvägen gled jag in i den tjockaste dimma jag sett på år och dar, bilarna blev till skuggor och landskapet försvann. Efter en halvmil råkade jag av en slump titta utanför glasögonen och insåg då att dimman inte alls var så tät som bakom brillorna. Det var fukt som hade lagt sig på linserna och mina armar var vita av små daggdroppar. Minst en gång var tionde minut var jag tvungen att dra av fukten från linserna för att återfå full sikt. Vattnet skvätte när jag drog händerna över armarna. Jag hade säkert kunnat dricka bara genom att gapa.

Bondstorpskrysset

Visst ansåg jag att morgonen skulle göra sig ypperligt på foto och film, men inte anade jag att min mobilkamera skulle lyckas göra den tillräcklig rättvisa. Efter att ha bockat av Bondstorpskrysset var det äntligen dags att vända hemåt, klockan började ju ändå att närma sig två timmar rulltid och jag hade väl piggnat till en aning men långt ifrån tillräckligt. Hungern gjorde sig påmind och jag tryckte i mig ett par dadlar, nu var jag på väg hem ingen idé att ransonera då tänkte jag och tuggade glatt. Det visade sig att jag aldrig cyklat Bondstorpsvägen innan, jag hade varit i ena änden och nosat men aldrig sett de kilometrar jag nu passerade. Det är fantastiskt att det hela tiden finns nya vägar och platser att upptäcka, det är en del av min drivkraft.

På väg in i Taberg passerade jag en förskoleklass som var i färd med att passera över vägen. När jag skulle vinka glatt till lärarna och barnen visade det sig att min hand var så pass frusen att jag mest gjorde någon kloliknande rörelse som om jag i slow motion greppade efter de små barnen. Synd om dom men jag försökte ju i alla fall. Jag var lättad över att rulla in i Taberg, krafterna började tryta och magen gick snart på tomt. Dadlar har bra energiinnehåll men de mättar inte så bra över tiden.

Ner över rondellen, vänster under järnvägen. Jag blickar upp och ser vägen som ska ta mig till toppen och min sista checkpoint för dagen. Över den lilla men ändå något störande trottoarkanten. Benen sa till direkt ”Det här är inte din dag.” och jag gick ner på lilla klingan. Min stolthet över att bara ha gått på stora klingan i år fick jag begrava. Det var nog över ett år sedan jag körde Tabergstoppen sist, den är inte lång och lätt att komma ihåg men jag fick tänka och planera en hel del inför vilka partier som väntade för att lugna mina kämpande ben.

Den är tung den sista resningen i backen. Kroppen var stum och det kändes som om jag stod still men upp kom jag. Graciöst, lätt böjd likt en ostbåge över cykeln pustade jag ut på toppen. Tre klart imponerade pensionärer gratulerade mig till min prestation och började prata cykling med mig. Efter att ha fått hjälp med fotot och kommit överens om att cykling är en sport för alla så tror jag nog att jag kan ha fått dom intresserade. Ni kan väl säga till om ni ser tre pensionärer köra backintervaller på Taberg.

Det var inte mycket kraft kvar i påkarna när jag rullade hemåt och jag var i stort behov utav lite fast föda i magen. Trots mitt pressade schema slog jag upp ett hål till förmån för en fika på Lindströms. Det var ju tvunget, det förstår ju vem som helst att jag måste fika. Tur var väl det, inte bara fick jag uppleva Lindströms och en fantastisk bakelse utan även träffa Calle. Ill capo la lepre stanca i egen hög person, alltid fint att se dig Calle!

 

Längs med dimmornas vägar gick denna låten i huvudet, atmosfärisk black metal från Smålands skogar.

Mer från Septemberbrevet:
Septemberbrevet – En följetong
Septemberbrevet – Del 1


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/plugins/wp-table-of-paginated-contents/wp-table-of-paginated-contents.php on line 124

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *