Warning: file_get_contents(/home/u/u3284671/www/_productFeeds/data/adtraction_bokus_productFeedCategorised_bikelife.json): failed to open stream: No such file or directory in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 4

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 6
Grusväg

Septemberbrevet – Del 4

Jag levde kvar i fredagens lyckliga sommarvärld när jag klev ut för att rasta hunden och hämta cykelpumpen. Det kändes direkt att sommaren hade börjat monteras ned under natten, det var grått och svalt. Jag valde att starta med vindväst och armvärmare, knävärmarna lämnade jag hemma. Alldeles för många gånger har jag tagit med mig för mycket i fickorna, denna dagen skulle bli lång och plats för proviant var prioriterat. Lika många gånger har jag förvisso tagit med mig för mycket mat, det är en inlärningsprocess som tar tid antar jag.

Klockan slog 07:25 när jag rullade ut på grusvägen, självkänslan var inte på topp men grus ger nästan alltid en perfekt start på dagen. Jag lämnade gruset och skogen bakom mig och satte fart mot Örserum, jag höll igen men samtidigt kändes det inte som om jag hade så mycket mer att ge. Det är ingen idé att fundera på formen innan den första timmen har passerat tänker jag. Formen? Ja den tänkte jag hur som helst inte mer på ändå.

När jag svängde av mot Vireda svepte gula löv över vägen, just i det ögonblicket var sommaren över för mig. Nu kunde jag plötsligt se hur löven hade skiftat färg, hur hade jag missat detta? Jag rullar upp och ned för stora kullar på nya vägar, jag trivs ändå. Landskapet är vackert och i sjön Örens södra ände finner jag dalen dit jag vill flytta med alla jag tycker om och utropa en självständig stat. Det känns som om det är där man kan skapa sitt eget paradis. Vi får väl nöja oss med vackert som beskrivning tillsvidare. Strax märker jag att jag faktiskt känner igen mig, det tog ett tag innan jag kunde räkna ut när jag varit här tidigare. Bra, det sparar lite tid när man inte behöver titta på kartan. I Hullaryd stannar jag till för att kontrollera vad som fastnat i däcket, samtidigt som jag pillar bort vad som liknar ett hagelkorn går ett skott av inne i skogen. Är man i skogen så är man, det har hänt förut att det smäller runt knuten när jag är ute och cyklar. Än är det inte mig de skjuter efter i alla fall.

Jag rullar in i Aneby och slänger ett snabbt öga på kartan, snabbt igenom centrum, ner längs Storgatan och plötsligt är jag där. Fota, pissa, två dadlar – check! Mot Nässjö, något låter från cykeln och jag kan inte bestämma vart ifrån det kommer, åtgärden skjuts upp till nästa stopp. Strax innan Solberga kommer regnet, först bara duggande och ofarligt men den sista milen in till Nässjö och upp till golfklubben lämnar mig genomblött. Det handlar mer om det psykologiska, kombinationen av väta och kyla bryter ner en mentalt. Visst är det jobbigt att vara kall men det är i huvudet det blir riktigt jobbigt efter ett tag. Jag tröstar mig med en pizza, inte det mest optimala valet av föda för en dag i sadeln men en söndag i Nässjö, det känns som att man oundvikligen hamnar på en pizzeria förr eller senare.

Det har slutat regna när jag kliver ut från pizzerian, det kunde kvitta, jag var fortfarande genomblött. Jag fryser rejält inledningsvis men på vägen mot Malmbäck börjar jag få upp farten och solen visar sig. Pizzan sätter fart på magen, aldrig mer pizza under cykeltur, jag visste redan innan men nu är det definitivt. Jag får upp farten på vägen till Malmbäck och solen kikar fram korta stunder, det är tillräckligt för att få upp humöret. När jag svänger av mot Tomtabacken möter jag vinden, det sker direkt, mitt i korsningen. Jag vet inte om det var motvinden men vägen fram till backen kändes fruktansvärt kuperad. Stigningen upp sker odramatiskt men med ett lätt illamående. Det är inte särskilt brant men eftersom jag inte vet när jag når toppen känns det hur långt som helst. Väl uppe cyklar jag runt vägbommen och hela vägen upp till utkikstornet, nu hade det passat med min cyclocross. Jag skrattar lite åt att en av dagens bedrifter är att ha pissat på Smålands högsta punkt, alltid något.

Vinden tar fart och mörka moln tornar upp sig över mig, de rör sig fort och snart börjar regndroppar falla. In med en banan och jag fyller en vattenflaska med en cola som jag köpt med mig från pizzerian. Det finns en fördel med att bli jagad av ett regnoväder, jag får skjuts av de starka vindarna och lyckas precis undkomma regnet. Tillbaka mot Malmbäck där jag svänger av mot Hok. I motvinden på väg upp låg jag mellan 20-30 km/h och plågades, nu skrattar jag och flyger igenom skogen i över 50km/h. Tack för den ovädret.

Min sista checkpoint för dagen är en vägskylt som det står ”Götafors 6” på strax utanför Vaggeryd. Backarna tycks resa sig en efter en, det har de gjort hela dagen. Har jag valt fel väg eller har Östergötland fått mig att glömma verkligheten i Smålands skogar? Varje nedförsbacke känns som ett sms-lån från de långa elaka uppförsbackarnas bank, ju längre nedförsbacke desto högre ränta. Det blir många diskussioner i huvudet och jag börjar känna mig nedbruten och kall på vägen till Vaggeryd. Jag vet att det är min sista checkpoint och efter väntar ett gott stopp på Preem men det värker i mig. Jag vet inte om jag vill hem eller bara ge upp. Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen, sakta återvänder jag till verkligheten. Jag har inga som helst problem med att cykla, det är inte så illa, det är bara tankarna som dyker ned i det svarta hålet.

Den sista biten bjuder på sportgrus och jag är tacksam, precis den utmaning jag behöver för att väcka de positiva känslorna. Stanna, fota, pissa och iväg igen, samma väg tillbaka fast nu med Preem som mål. De är inte helt ovana vid människor i rosa och svart lycra på Preem i Vaggeryd. Winerbröd, Red Bull, Lion, tuggummi och en riktigt stor kopp med kaffe. Jag sveper allt och ringer hem för att berätta att allt går bra och att jag är på väg hemåt. När jag börjar rulla, slår klockan över 150km och jag gissar på att det är 70-80km kvar. Just den insikten var ingen motivationshöjare men kunde jag bara glömma bort tiden så skulle det nog inte upplevas så farligt. Jag tar vägen över Krängshult och vidare igenom Ödestugu många långa motlut kommer emot mig. Känslan av att inte veta om det är jag som är klen eller om det faktiskt har varit så mycket uppför som jag upplevt det som gnager i mig. Tillslut gör jag en snabb inställning på klockan och ser att jag har passerat 1600 höjdmeter, inte för att det tröstade men nu visste jag att det inte bara var inbillning. Jag försöker hålla uppe farten utan att bränna mina sista krafter, det rullar på bra hela vägen igenom Tenhult och Huskvarna. Nu börjar den långa vägen ut till Gränna och regnet öser återigen ner över mig. Jag tar vägen runt Vista Kulle för att undvika det långa motlutet mot Kaxholmen, jag vågar inget annat. Tempot är högt upp till backarna efter Skärstad. Vägen som först tycktes oändligt långt blir allt kortare och kortare, modet byggs sakta upp i mig. ”Det är lugnt, du fixar det här”.

Förbi Gyllene Uttern och upp mot Bunnström, jag tappar fart, kraften rinner ur mig. Jag rullar lugnt och samlar mig och bygger upp farten igen, in på grusvägen som börjar med en stigning direkt. Den låga farten och fukten får mina glasögon att imma igen, jag sliter av dem och trycker ned dem i fickan. Nu är jag helt i min egna bubbla på en grusväg i en skog, det är grönt, brunt, blött och stilla. Snart är det inte mer än hundra meter kvar av grusvägen innan jag är hemma igen. Regnet öser ner, drivlinan tuggar sand, svett och regnvatten blandas, saltet svider lätt i ögonen. Det är först nu jag vågar ta ut segern. En blygsam segergest mitt i en skog där ingen kan se mig. Några ord snubblar ur munnen när jag berömmer mig själv för den sträcka jag nu lagt bakom mig. 230 km helt ensam, min längsta solorunda hittills, en prestation och ett äventyr.

Jag ställer cykeln mot väggen, rullar ut och kopplar in trädgårdsslangen. Jag spolar av den noggrant, jag missar inte en fläck. Kopplar loss och rullar in slangen, springer in i huset. Springer? Ska jag inte vara trött nu? Visst känner jag mig lite trasig när jag står i duschen men ändå pigg och alert. Energi- och glädjeruset efter en upplevelse som denna är otroligt, inget man kan köpa på burk. Enda nackdelen är att jag får svårt att sova. Men det är ändå skönt att smärtan kan vänta till imorgon.

 

En salig blandning av Riddarnas låter gick om vartannat när jag rumlade, tumlade runt i Smålands skogar. Ibland vildsint frustande, ibland iskallt beräknande och allt som oftast nedslagen och ödmjuk. Det skramlar i mitt huvud precis som i musiken.

 

Mer från Septemberbrevet:
Septemberbrevet – En följetong
Septemberbrevet – Del 1
Septemberbrevet – Del 2
Septemberbrevet – Del 3


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/plugins/wp-table-of-paginated-contents/wp-table-of-paginated-contents.php on line 124

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *