Warning: file_get_contents(/home/u/u3284671/www/_productFeeds/data/adtraction_bokus_productFeedCategorised_bikelife.json): failed to open stream: No such file or directory in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 4

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/themes/bike-life-black-edition-v.1.0/single-default.php on line 6
Early Bird

Septemberbrevet – Del 7: Resan mot slutet

Jag hade räknat ut under gårdagen att den totala distansen från min dörr till Varberg, via samtliga checkpoints, var runt 616km. Jag hade redan innan jag startade cyklat längre än så sammanlagt under Septemberbrevet. Längden på dagens distans hade jag fullt klart för mig, men vad det skulle kunna komma att innebära vågade jag inte tänka på. Kommer mitt psyke och kropp hålla för det här? Jag har cyklat runt Vättern två gånger i mycket stort och gott sällskap. Idag kommer jag att vara helt ensam, på okända vägar, långt hemifrån. Jag ska inte bara runt sjön, jag ska ut dit, till det okända och tillbaka igen.

 Jag vaknar kliver upp ur sängen och går på toaletten och ska precis till att ställa fram frukost när jag tittar på klockan, 04:44. Alarmet var ställt på 05:15, vad gör jag uppe nu egentligen? Jag skyndade mig i säng för att få de sista minuterna under täcket. Klockan ringde, jag klev upp och fortsatte frukostproceduren som jag påbörjat tidigare. Det kändes förvånansvärt bra med tanke på att jag bara fått runt 4 timmars sömn. Utanför fönstret var det mörkt, oroväckande mörkt. Jag väntade spänt på ljuset samtidigt som jag tuggade i mig mackorna med Tartex och saltgurka, den vegetariska motsvarigheten till leverpastejmackor. Smakmässigt då alltså. Solen gick upp även idag tack och lov.

Jag startade iklädd knävärmare, armvärmare, vindväst, vindjacka och cykelkeps. Det tog mig två steg utanför dörren innan jag gjorde helt om och gick in igen. Kylan bet direkt och jag hade glömt mina långfingrade handskar, två plastpåsar som jag kunde dra över händerna om det skulle bli för kallt fick duga. Upp på cykeln, upp för backen och iväg. Jag hade lagt in vägen på min Garmin, en funktion som jag inte ens hade vetat om och nu använde för första gången. Det slog mig att jag hade glömt bort att testa funktionen under gårdagen, klantigt, skulle det funka? Inledningsvis funkar det bra, den hittar banan och allt startas. Efter de första korsningarna slår det mig att jag inte får någon indikation om när jag ska svänga eller åt vilket håll jag ska svänga. Jag svär tyst för mig själv, tiden att stanna för kartläsning finns inte idag. Efter någon minut får jag idén att bläddra bland de olika skärmarna och visst där finns den ju ”kartan”, med en pil som visar norr, ett streck som är vägen och ytterligare en pil som är jag. Den visade inte inga detaljer om korsningarna eller svängarna. Man får helt enkelt passa och orientera strecket efter verkligheten och följa det så gott man kan. Det gick ju ganska bra trots allt, inte en enda felsväng.

Dimman låg tät, jag drog av glasögonen varannan minut och från vindjackan föll stora droppar. De första åtta milen låg dimman så tät att solen enbart var en vit fläck bortom grötbarriären. Det var skönt att få känna solens värmande strålar, nu kunde jag äntligen få upp lite värme i kroppen. Efter nio mil, någonstans efter Svenljunga kommer vinden. Jag hade fått ett halvdrygt ”lycka till i sydvästvinden” under gårdagskvällen men för att inte låta det påverka mig kollade jag inte upp någon prognos. Det kanske jag borde gjort, molnen började dra ihop sig och blev allt mörkare. Det såg riktigt illa ut ett tag men förutom lite duggregn så undslapp jag misären. Tur var väl det för något sög kraften ur mig, de sista fem milen mot Varberg kändes som en evighet och jag blev allt mer övertygad om att jag inte skulle kunna ta mig tillbaka. Nackdelen med att köra samma väg fram och tillbaka är att man får se vilka härliga uppförsbackar som väntar på hemvägen, det såg inte ut att bli lätt.

Ju närmare Varberg jag kom desto starkare blev vinden. Jag försökte att inte göra för mycket motstånd utan bara lugnt rulla på. Jag tittade på klockan som aldrig tycktes visa några siffror till min fördel. Det som kanske var mest nedbrytande var kartvyn som hade en räknare för hur långt det var kvar hem i kilometer och en som visade hur långt det var i tid. När räknaren börjar räkna ned ifrån 322 kilometer, 10 timmar och 44 minuter så vore det synd att kalla det för en motivationshöjare. Det hade gått bra att undvika att illglo på siffrorna i dimman och på grusvägarna, men i den krossande motvinden återvände blicken dit konstant och siffrorna tycktes aldrig röra på sig. Tydligen så rörde jag på mig i alla fall, där var jag rätt som det var, i Varberg, vid fästningen. Mitt sista mål för den här utmaningen.

Här var jag, helt ensam, en grå och blåsig dag i September. Skulle jag lyckas återvända eller skulle jag försvinna någonstans längs med vägen. Jag visste inte var jag varit, jag skulle tillbaka samma väg, det visste jag. En snabb fika på Kustbageriet med tillhörande bautakaffe, ett samtal hem och det var dags att klicka i igen. Det var lockande att plocka med sig en falafelrulle i fickan men jag gick på socker och koffein och stannade till på ICA istället. Vinden låg kvar åt samma håll som tidigare vilket gav mig en välförtjänt skjuts. Marcus hade gett mig tipset att ta korta täta pauser på hemvägen, ett tips jag tog väl tillvara på. Jag åt lite, med små tuggor ofta för att varken bli mätt eller hungrig. Då och då tog jag ett tuggummi. Inte bara för att det gav en något renare känsla i munnen utan för att själva tuggandet lyfter tankarna från vägens och trampornas malande och ut ur tankarna som går i cirklar. Jag tuggar aldrig tuggummi när jag cyklar annars så bara själva aktiviteten i sig erbjuder lite omväxling. Jag fruktade backarna som jag susat ned för tidigare, jag visste med all säkerhet att uppför skulle jag inte susa särskilt mycket alls.

Ni vet när man hör det där ljudet, det släpande ljudet av ett däck som går med för lite luft och brer ut sig allt mer över asfalten. Jag hade pyspunka. Jag lät det hållas någon mil innan den psykologiska effekten blev för stor och jag var tvungen att stanna för ett slangbyte. Snabbt och effektivt, utan problem var slangen bytt och jag rullade iväg men snart kom nästa problem. I en uppförsbacke gick jag ned på lilla klingan och det högg, tuggade och rasslade från drivlinan. När jag tittade ner var det redan över och jag kunde trampa på. Problemen återkom med bakväxeln och jag beslöt mig för ett stopp i Kungsätra, då kunde jag också göra mig av med slangen, jag undrar om inte det vägde tyngre än själva växeljusteringen. Just att bli av med den lilla vikten av en slang. Jag lyckas hitta rätt direkt med justeringen och allt verkar fungera perfekt igen. Jag hade på morgonen tänkt på faktumet att jag bytt drivlina och däck timmarna innan en runda som denna och hur det är något man kanske generellt skulle avråda ifrån. Allt hade ju fungerat perfekt på vägen dit och jag kände mig som en kompetent mekaniker, nu skulle dock verkligen komma ifatt mig. Det tog inte lång tid innan bakväxeln började tugga igen. Växelföraren fram hade helt lagt av och jag hade nu bara den stora klingan att gå på. Jag har under sommaren stolt sållat mig till muskelcyklisterna som enbart har den lilla klingan som prydnad men har nu under mina äventyr fått lämna det sällskapet. Lugnt och stillsamt malde jag på uppför backarna. Det är inte lätt att hålla igen när man inte har så mycket att hålla igen på. I en utav de värre backarna fick jag klicka ur höger foten och hjälpa ner kedjan på lilla klingan.

Växlarna fortsatte att strula, jag fruktade ett tag att det skulle bli växelsallad av alltihop. Ett tag hoppades jag på växelsallad så jag kunde kasta cykeln i diket och ge upp. Mot slutet hoppades jag på växelsallad för att jag var så förbannad på växlarna. Mitt i skogen, det var mörkt och solen hade gått ner vände jag mig mot kassetten och växelföraren och skrek: ”MEN VAD FAN VILL DU?!”. Direkt efter inleddes dialogen med i huvudet där jag skulle lugna ned mig själv för att inte balla ur och ge upp, vissa växlar fungerade ju trots allt.

Vid tolv mil kvar tänkte jag att efter tio mil är målet inom räckhåll. Vid nio mil tänkte jag att vid sex mil kvar tar jag en gel och nästa tar jag vid tre mil. Efter 270 kilometer slår jag mig ned i gräset vid en fårhage äter lite, dricker lite och tar min gel. Jag läser lite kommentarer och hejarop på instagram, vilket jag gjort under nästan alla små pauser, det stärker. Det är här någonstans som jag inser att jag faktiskt har målet inom räckhåll och det om något är en upplyftande insikt.

I skogarna mellan Köttkulla och Strängsered går solen ned på riktigt och jag har fyra mil kvar, det mesta på grus. Jag låter mina solbrillor sitta på så länge som det bara går, jag har slipade glas så valet var allt annat än självklart. Det är mycket välförtjänta nedförsbackar in mot Mullsjö och i fartvinden blåser alla tvivel bort. En hare springer ut på vägen bara meter framför mig, jag fräser åt den och den är borta lika snabbt igen. Varken jag eller haren ville nog uppleva konsekvensen av en kollision. Sista backen, sedan är jag hemma, jag klickar ur högerfoten och hjälper kedjan ner på lilla klingan. Jag känner mig stark och matar på utan att hålla igen, efter en hel dag på vägarna behöver jag inte längre oroa mig för väggen.

Det tog mig 323 kilometer, mer än 11 timmar i sadeln och 13 timmar totalt innan jag kunde kliva av cykeln och konstatera att jag tagit mig ut till den sista checkpointen i Septemberbrevet och tillbaka igen. Att slå personligt solodistansrekord två gånger inom en veckas tid var mer än vad jag trodde om mig själv och långt mer än vad jag egentligen ville.

Mer från Septemberbrevet:
Septemberbrevet – En följetong
Septemberbrevet – Del 1
Septemberbrevet – Del 2
Septemberbrevet – Del 3
Septemberbrevet – Del 4
Septemberbrevet – Del 5
Septemberbrevet – Del 6


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-content/plugins/wp-table-of-paginated-contents/wp-table-of-paginated-contents.php on line 124

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/bikelife/public_html/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *