Urbanized: Länge leve arkitekturen

”Det räcker nu. Orden kom från jorden själv, och var ett desperat skrik på hjälp. Mina resurser sinar, och ingen tar de närmast galaktiska problemen på allvar. Vem vågar ens säga nej?”

De flesta inser det ohållbara i dagens konsumtion – och i synnerhet den hätska bilditon – som råder i västvärlden. Ja, och i stora delar av den övriga världen också. Bara i Peking tillkommer fler än 1 200 nya bilar. Varje. Dag. Och på andra sidan Atlanten tuffar Amerikas invånare ensamma runt i stora, buffliga monster. Monster som inte har en tanke på att sluta släppa ut höga halter av koldioxid. Det är inte det att vi i Europa och Sverige är bättre. Här åker vi mer bil än någonsin, oavsett var vi bor och vart vi ska.

Kanske är problemen med miljön överdrivna. Men kanske är de inte det. Och det sista borde räcka som argument. I takt med att antalet bilar ökar, fylls våra städer på med dubbel- och trippelfiliga motorvägar, totalt kaosartade på grund av den täta trafiken. SMS skickas, olyckor sker, och miljön påverkas i allra högsta grad negativt. Något måste hända, och vi behöver börja ta mindre plats.

Vive la résistance!

Runtom i världen händer det saker. Jag skulle gärna påstå att det börjar bubbla under ytan. Det känns som en bra metafor. Men faktum är att det inte alls bubblar. Det exploderar. Stads- och landskapsarkitekter har länge känt till behovet av att göra något åt situationen. Och det är just det här som Urbanized handlar om.

Men hur bygger vi bort 2000-talets eget Romarrike, bilismen? Att som politiker peta med fingret i, och begränsa bilisters rörelsefrihet, parkeringsmöjligheter är endast inledningen till ett karriärsmässigt harakiri. Det är att göra det förbjudna. Men det finns ändå några som står där, tar smällarna – och faktiskt gör något åt saken. Åt miljöproblemen.

Bogotá går mot urbanisering

Urbanized handlar om just detta. När Gary Hustwit samlar några av världens mest framstående arkitekter för en pratstund, skrapar han mer än bara på ytan. Det är passion som syns. Passion för levande och hållbara städer. Allra längst har det förmodligen gått i Bogotá i Colombia. Där har förre borgmästaren, Enrique Peñalosa, tagit problematiken på fullaste allvar. Och kanske är det helt nödvändigt i en stad med nästan 10 miljoner invånare.

Peñalosa, som tidigare kandiderat för den colombianska motsvarigheten till Miljöpartiet, vet hur ett hållbart cyklande samhälle byggs. Det sker genom att öka respekten och statusen för cyklister, inte genom tvång. Och han är kanske också den mest radikala i den här filmen. Som bilist har man ingen rätt att parkera. Att ställa bilen centralt är en förmån. Så när cykelrevolutionen tog sitt språng i Colombias huvudstad, skedde det genom att Peñalosa satsade pengarna på att bygga excellenta velostradas, cykelmotorvägar, från förorterna och in till de centrala delarna. Bilisterna för många gånger nöja sig med leriga tillhåll vid sidan av de bra disponerade och väl tilltagna utrymmen som cyklisterna har tillgång till. Morot istället för piska, som våra svenska politiker hade kallat det.

Danskarna visar den nordiska vägen

Som enda nordeuropeiska nation i filmen står Danmark. Och Köpenhamn är som bekant extremt noggranna med att prioritera cyklister – på något sätt utan att det för den sakens skull sker på någon större bekostnad av bilisternas bekvämlighet. När det sedan dessutom sker – som med ett skimmer av Arne Jacobsens superba känsla för vad som är rätt och fel – med fantastisk design, då är det bara att buga och bocka. Genom att låta cyklisterna ha sina egna målade cykelvägar utanför bilvägarnas parkerade bilar, skapas ett effektivt skydd mot kollisionsolyckor.

Det som framför allt slår besökare i Köpenhamn är den respekt som visas alla cyklister. Kanske har det bara att göra med danskarnas egna traditioner av cyklande. För när 37 procent väljer att faktiskt ta cykeln till jobbet, det är då vi inser att vi svenskar har en bit kvar tills vi också är där.

Vägen till en hållbar miljö måste gå genom att sluta ta plats i våra innerstäder. Faktum är att allt du och jag ser i staden är design. Bänkar, gator, träd, gräsytor och byggnader. Allt har någon tänkt på. Problemet är bara att det har skett med oss bilister i första rummet. Alltför stor hänsyn har tagits till vår bekvämlighet i en plåtburk.

Det är dags att vi tar av oss lurarna och faktiskt lyssnar in vad vår jord har att säga oss om framtiden. Det räcker nu.